Mitt foto och mitt liv

"Mina foton gör mig inte rättvisa. De ser ut precis som jag" ett "dagens ord" som fick mig att tänka på mitt liv. Tittar jag på mitt liv och tänker på hur jag ville att det skulle se ut och hur jag en dag vill minnas av barn, barnbarn, släkt, vänner, bekanta, så är det något som inte stämmer.


Jag vill så mycket, Livet ska vara sunt, ärligt, generöst, förlåtande, nyfiket, medkännande, inte föraktfullt, tåla andra åsikter, våga stå för min tro, och det jag känner är rätt, inte förakta kunskap men våga tänka kritiskt, mm. mm. listan skulle kunna bli längre av sådant jag vill och tänkt.

Om jag då tänker på mitt relativt långa liv som en bild, tagen på en smidigt sätt så det visar ett genomsnittsdrag av vad som varit, då måste jag nog säga:

Mitt liv gör mig inte rättvisa, det är jag.
Jag kan väl dock se små ljusstumpar som försöker lysa så gott de kan. Se att skiftningarnma inte alltid är helmörka. Men ändå. Ingen prisbild.
Jag vänder mig till Gud med ett förlåt mig, du vet att jag har nästan lite svårt på att svaret blir " Ja jag förlåter dig".När jag gick ut till postlådan i dag böjde jag mitt huvud uppåt. Jag så en fint klar blå himmel och solens strålar, hörde en fågel kvittra. Du nådde mig.
Din kärlek är verkligen som stranden och som havet , vind och vidd, som ett oänligt hem.
Där finns jord där blommor kan slå rot, liv jag kan göra något av. Mina misslyckanden
skrämmer mig, men då ser jag förlåtelsen som sträcker sig så långt som din kärlek vandrar.
T.o.m. när jag sätter mig här ser jag den. Spåret i sanden, där någon med en börda lämnat
sina djupa spår. Du Jesus tog mig i famnen, bar mig när jag tappade gnistan, orken.

Gud lå många kunna vända sina ansikten till dig för att känna dina strålar och titta i sanden för att se dina spår.